DSC_0080_edited.jpg

Älska Ödet

Idén om att älska sitt öde har jag hämtat från Friedrich Nietzsches Begrepp Amor Fati, vars betydelse kan formuleras som ett bejakande av livet som det visar sig, både det som är gott och det som gör ont. Det handlar om hur

 

[...] den ande som bär på det tyngsta av öden, på en ödesdiger uppgift, likväl kan vara den lättaste och mest hinsidiga - Zarathustra är en dansare - ; hur den som har den kärvaste, den mest fruktansvärda insikt i realiteten, som tänkt den ”avgrundsdjupaste tanken", likväl inte finner någon invändning mot tillvaron , inte ens mot dess eviga återkomst - utan tvärtom ytterligare en grund att själv vara det eviga Ja till allting, "det oerhörda och obegränsade ja- och amensägandet" [...]  

(Nietzsche, Friedrich 1883-85; Så talade Zarathustra)

 

I januari fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom, en livslång degenerativ sjukdom med symptom som motoriska rörelsestörningar och ofrivilliga skakningar i arm, bröst och ben, med mera. Symptomen som sjukdomen ger upphov till kan inte döljas. Den kommer sannolikt att vara del av av mitt konstnärsskap under återstoden av mitt liv vilket innebär att jag behöver utforska den, skapa utifrån den.

 

Det är en omfattande metamorfos som har börjat och att närma mig detta skeende genom sceniskt arbete, i samspel med andra, hjälper mig att skapa distans. Genom att lära känna sjukdomens yttringar och lyfta fram symptomen i rampljuset vill jag anamma en lekande, skapande hållning till allvarlig sjukdom; jag är inte min sjukdom - men jag har möjlighet att utforska den såsom rörelsebaserat fenomen med min kropp, genom rörelsebaserad scenkonst.

49342C28-2FDB-4CEC-B5A0-28C0F317BBDF_1_201_a.jpeg