Sorg

Att bli sjuk med Parkinsons innebär en serie förluster; av identitet, möjligheter, framtidsutsikter, förmåga, motorik, hälsa.. Ett sätt att bearbeta den sorg som följer är att omsätta det i skapande, att använda sorgen som en kreativ kraft, en källa att ösa ur. Motståndet som sjukdomen erbjuder kan bli något att ta spjärn mot för att bringa konst till världen. Ett material att skapa och interagera med. 

Innerlighet

Inuti mig bor en dysfunktion som förändrar mig och min fysiska funktion över tid. På insidan sker det, i min hjärna, den process som förstör de dopaminproducerande cellerna i de basala ganglierna. Denna innerlighet finni mig. Den är min, att känna. Att erfara. Det är min sjukdom, att umgås med, dansa med, innerligt och intimt. 

Extas

Extas är från början  ett grekiskt ord som betyder att vara utom sig (ek-tatis). Utanför sig själv. I filosofisk bemärkelse utan essens. För mig är Parkinson inte bara något som sker i min kropp, det är en annanhet som frikopplat från min vilja bestämmer mig. En kraft utanför min kontroll, ett främmande språk.  Kan jag gå i samtal med sjukdomen som annanhet? Är sjukdomen den dialektiska rörelse genom  vilken jag blir till, mitt varas konstituerande utsida? Kan jag försätta mig i extas genom min ek-tatis?